Förra veckan var det dags för två säsongspremiärer; CSI Miami på Kanal 5 och Bones på TV3. Båda serierna är något vi följer och tycker är underhållande. Men kanske på fel sätt. För dessa serier känns nämligen som karikatyrer, som buskisvarianter av sina mer seriösa och trovärdiga serier i samma genre.
I CSI Miami finns allt som behövs för att en serie ska vara bra; mord, action, gåtor som ska lösas, spänning, rättvisa, onda och goda, sol och vackra vyer. Men så finns något mer, något som gör att man vaknar upp ur sin dvala och inser att ”Nej, det här går inte att leva sin in i.”, det här är inte på riktigt i ens en timma, det här är bara på tv. Horatio Crane. Eller snarare David Caruso. Denna rollfigur är så överdriven och löjlig att det blir skrattretande. Jag tvivlar starkt på att det bara handlar om manus, det är nog snarare skådespelaren som fört in dessa drag. Ett huvud ständigt på sned, solglasögon som ska fipplas med till förbannelse och repliker som sägs som en punch line varje gång. På youtube finns mängder med klipp där man gör narr eller hyllar, välj sida själv, detta och rollfiguren är så starkt förknippad med serien att man inte skulle kunna ändra på det hela om än skulle vilja. Utan Horatio Crane skulle CSI Miami blekna och inte längre stå ut i sällskapet, så jag förstår varför man tycker att denna galna figur är ett vinnande koncept. Men här i tv-soffan blir vi bara irriterade och jag önskar att någon kunde säga åt honom på skarpen!
I Bones får vi samma ingredienser som i CSI Miami bortsett från solskenet och de vackra vyerna. Men även här får vi en alltför överdriven rollfigur, här i form av Dr. Temperance Brennan. Här känns det dock enbart som manuset är att skylla på. Dr. Brennan känns som hon bara blir mer och mer överdriven i sina utstickande drag och från att ha varit en intelligent men något socialt ovan person är hon nu en överintelligent, socialt ointelligent och en utredning från en autistisk diagnos. Hon gör att serien känns som ett skämt och jag blir förbannad på att hon inte kan hålla fast vid de ögonblick som känns mer verklighetstrogna.
Båda dessa serier har ett underhållningsvärde, men de är långt ifrån CSI NY som jag tycker är genrens klart bästa. Där är allt knivskarpt och man fångas in och engageras som tittare. I CSI Miami och i Bones uppstår aldrig de ögonblicken, för just när man är på väg att fastna lutar Crane på huvudet och Dr. Brennan svarar med vetenskapliga termer och en antropologisk utläggning till varför hon faktiskt kan spela gitarr.
{ 2 comments… read them below or add one }
Nog för att Fringe inte riktigt är samma genre som CSI Miami och Bones men Walter Bishop är en riktig kuf som är så mycker over-the-top så att i alla fall jag kan köpa hans egenheter utan att störa mig på honom.
hm.. jag gillar inte Horatio Cane något vidare, men när det gäller Bones så är det Brennan och hennes aspiga beteende som gör att jag över huvud taget ser på serien. Precis som att jag ser på Criminal Minds för Spencer Reid. Även autister behöver kickass förebilder i populärkulturen.