Jag har aldrig gillat Måns Möller, han har alltid pratat för fort och onödigt högt och jag brukar bli stressad av att höra honom. Inte är han särskilt rolig heller.
Så vän av ordning kan ju fråga sig: Varför titta på Cirkus Möller då? Bra där. Svaret är: lathet. Och okej då, en liten gnutta nyfikenhet! Jag ville med egna ögon bevittna programmet. Kanske kunna raljera lite?
Men tji fick jag! Jag upptäckte att jag slängde mer ögonkast på tv:n än på datorn jag hade i knät. Jag upptäckte också att jag skrattade flera gånger! Inte heller var hans röst och röstläge lika hysteriskt som annars. Eller? Kan det goda vinet i glaset ha inverkat på min förmåga att bedöma och fördöma, eller har jag varit så uttråkad den här veckan att minsta lilla humorprogram kan få mig att skratta?
Jag kan inte påstå att det är humor i världsklass, jag hade mycket hellre sett Hipp Hipp eller Kvarteret Skatan, men jag kan inte heller totalsåga Cirkus Möller, vilket jag faktiskt trodde att jag skulle göra. Men som sagt, det kan bero på omständigheter. Det återstår, kanske, att se nästa fredag.
