Ikväll är det Melodifestival igen. För vilken gång i ordningen den här vintern har jag ingen koll på, men jag tror det är den fjärde. De är i Malmö, det vet jag. Melodifestivalen är ingen favorit hos mig, men med tre barn så blir det ett måste här hemma. (Även om jag är mer sugen på att se tremilen.) Fast jag måste erkänna att jag älskar alla program som har omröstningar! Det spelar inte så stor roll vilka personerna är, eller hur låtarna låter – en omröstning är alltid spännande! Helst när det är den riktiga, stora Eurovision Song Contest och alla länder lämnar sina åtta, tio, och tolvpoängare! Fast det är klart, det var mer spännande förr, innan alla öststatsländer blev så poppis.
Men tillbaka till kvällens avsnitt. Jag hoppas att det blir mer Dolph i rutan ikväll och mindre Christine och Måns, som i och för sig är väldigt roliga respektive söta, i andra sammanhang. Dolph är behållningen, han är humor! Han är som en stor påse gott godis som töms i en stor skål, han är som den finaste av alla praliner, han är som bubblorna i Champagnen, han är som …
Innan jag såg honom i Melodifestivalen undrade jag vad i hela friden han kunde ha att komma med. En föredetting, en amerikaniserad svensk. Som dessutom är en manlig Linda Rosing eller så. Ja, jag erkänner – jag har fördomar! Och förutfattade meningar. Och som så ofta; de kom på skam. Karln är ju trevlig att se på och dessutom riktigt skönt rolig. Härligt med människor som vågar och vill bjuda på sig själva.
Så något säger mig att jag kommer att sitta bänkad i soffan och titta efter Dolph i kvällens Melodifestival. Kanhända tittar jag även på de tävlande bidragen …